Randys sms kom strax före midnatt på onsdagen, medan Vanessa höll på att ta av sig fransarna. Det var en länk och en fråga, är det du?, och hon höll telefonen på armlängds avstånd med en fransremsa fastklistrad på ena fingret och väntade på att sidan skulle laddas.

Rubriken hade ordet uppfödare inom citattecken. Nedanför den fanns en bild på en kamera under takfoten på ett hus, och längre ner ladan i dagsljus, grå brädor och plåttak, mindre än den var på nätterna. Hon satte sig på sängkanten. Luftkonditioneringen droppade i nudelbyttan, och hon läste texten en gång fort för att hitta sig själv och en gång till från början.

Hon fanns med utan att vara namngiven. Han hade sagt att han skyddade sina källor, och det hade han gjort, men hon fanns överallt ändå. Kylboxen med pengarna under ölen stod i andra stycket, liksom lastbilarna längs vägen och en presenning som bars ut efter midnatt och rörde sig en gång. Längre ner kom en kvinna som fördes ut till ladan på lördagskvällarna i en svart klänning, så att männen vid inhägnaden skulle ha något att titta på mellan slagsmålen. Formuleringen var hans och klänningen hennes, och hon läste raden fyra gånger. I fjärde stycket sa Curtis Haney: Vem har du snackat med? Hon skrattade högt, ensam i rummet, och höll handen för munnen.

Hon satte sig vid byrån, tände sminklampan och torkade bort foundationen tills huden under syntes, lite flammig vid hakan och med bruna ringar under ögonen, ungefär det ansikte hon hade haft som nittonåring i garaget i Montclair. Hon tittade länge på det och kunde inte avgöra om det var ett bra ansikte eller inte. Sedan lade hon lite concealer under ögonen, av gammal vana, och gick och lade sig med telefonen på bröstet.

På morgonen tog hon med telefonen ner till receptionen i morgonrock och flip-flops och sköt in den under glasrutan. På teven höll en man i grå kostym en bibel över huvudet med båda händerna. Mrs. Oduya satte på sig läsglasögonen och läste med fingret på skärmen, och det tog lång tid. När hon kom till slutet drog hon fram bilden på ladan igen.

”Vilken är du?”

”Jag är inte med på bilden.”

”Nej.” Hon räckte tillbaka telefonen. ”Det är bäst så. De tar alltid den sämsta bilden.”

Vid kaffeautomaten i hörnet stod en man med en pappmugg, en man hon hade sett kanske tre gånger uppe på loftgången om kvällarna. Han hade telefonen i andra handen och tittade från den till henne.

”Det där på nätet, med hundarna. Det var du, va? Min kusin skickade det.”

Hon visste vad han ville, att få vara en man som hade varit nära något, och hon kunde ha sagt nej. ”Ja.”

Han tittade på henne en stund, som folk tittar ut genom bilrutan när trafiken saktar in vid en krock på vägrenen. Han satte locket på kaffet och gick ut till sin bil. Mrs. Oduya såg på Vanessa lite längre än hon brukade innan hon vände sig mot teven igen. ”De där hundarna. Herre Gud.”

Den eftermiddagen kom Gil inte klockan tre. Han körde för ett bageri i Ontario och brukade ge henne det som blev över i bilen, och en gång hade det varit en hel tårta med Happy Retirement Linda på, som ingen hade hämtat.

Brandon ringde på torsdagar runt fyra för att säga vilka kvällar som var bokade, och ibland bara för att prata om en match han hade sett eller om sin mammas bil. Vid fyra tittade hon på telefonen. Klockan sex duschade hon med badrumsdörren öppen för att höra om den ringde. Vid tiotiden lade hon den med skärmen nedåt på byrån för att slippa titta hela tiden.

Han ringde inte.

På fredagen fick Lorena från rum elva tag i henne vid ismaskinen. Lorena hade bott på Blue Yucca längre än Vanessa, med en pojke på ungefär åtta som gjorde läxorna ute på loftgången, och hon jobbade nätter i kassan på Circle K på Foothill. Hon hade aldrig sagt ett ord om vad Vanessa höll på med. Nu höll hon ishinken mot höften och såg sig om åt båda hållen innan hon sa något.

”Det kom in några killar i går kväll. De frågade efter dig.”

”Vilka killar?”

”Såna med pickup. De ville veta vilket rum.” Hon skakade hinken så att isen satte sig. ”Jag sa att jag inte känner någon Vanessa. Sen frågade de efter någon kvinna med ett basebollträ. Som om jag skulle veta vem det var.”

”Hur såg de ut?”

”Som killar som frågar efter rumsnumret.” Lorena tittade på henne. ”Du kanske ska åka och hälsa på din mamma ett tag, mija.”

Vanessa hade ingen mamma att åka till. Hon hade aldrig haft något var, bara ett nästa: en man eller ett rum eller en vecka som var betald. Den kvällen packade hon och stod vid dörren med jackan på och handen på kedjan tills fötterna värkte, och sedan gick hon och lade sig. På lördagen stod resväskan kvar där med blixtlåset igendraget.

Hon sminkade sig klockan fem, långsamt och ordentligt, för att hon ville ha ansiktet på sig. Klockan sju drog hon undan gardinen ett par centimeter. Ute på parkeringen stod en pickup som inte hade stått där en timme tidigare, parkerad med fronten utåt vid containern, med två män i och motorn avstängd, och cigaretten längst ut på en arm genom sidorutan glödde upp och mattades. Brandons silverfärgade Altima stod bredvid, den med bucklan i bakdörren, och Brandon satt inte i den. Han knackade som han alltid knackade, tre och sedan en, och hon tittade på kedjan en stund innan hon tog av den.

”Hej, Vee.”

”Hej.”

Han gick in förbi henne utan att röra vid henne och satte sig på fotänden av sängen, vilket han aldrig gjorde. Han vände på bilnycklarna i handen och tittade på resväskan vid dörren.

”Ska du någonstans?”

”Det var meningen.”

”Ja.” Han tittade på resväskan en stund till. ”Du är fin. Det där är lördagsansiktet.” Han log nästan. ”Sätt dig, Vee. Kan du inte sätta dig?”

Hon satte sig vid byrån med ryggen mot spegeln. Hon hade läst Brandon i två år och visste hur han såg ut när han ville ha något och när han tänkte ljuga, och det här var ingetdera. Han såg ut som en man i ett väntrum, i sina bra skor och de jeans han hade strukit, med guldkedjan som han bar utanpå skjortan för att hans mamma hade gett honom den.

”Du ringde inte. I torsdags.”

”Jag vet.” Han gned sig i ansiktet med ena handen. ”Ladan har brunnit ner, Vee. På onsdagsnatten, efter att din grej kom ut. Någon tände på den med ett par av hundarna inne och slog skiten ur Curtis, och nu ligger han på sjukhus med armen i en ställning av järn. Han säger att det var någon galen kärring med ett basebollträ.”

Hon hade inte vetat om det, och han såg det i hennes ansikte, och hans axlar sjönk lite. ”Okej. Du visste inte. Alla har läst den där grejen. Den svarta klänningen står ju i den. Vem annars går i den svarta? Det bryr jag mig inte om. Det handlar om hundar. Ingen dödar någon för några hundar.” Han lutade sig fram med armbågarna på knäna. ”Säg att du inte gav honom några namn. Ge mig något jag kan ta med tillbaka.”

”Jag gav honom namn.”

Han blundade. ”Vilka?”

Hon sa namnen i den ordning hon hade gett dem på dinern.

”Wade Fenske.”

Brandon nickade med slutna ögon, som om han redan hade väntat sig det namnet. Wade satsade högt och betalade sent, och det visste halva Fontana.

”Ruben Villa.”

Han öppnade ögonen och tittade upp på vattenfläcken ovanför badrumsdörren, och han blev sittande så länge att hon hörde ismaskinen bort på loftgången skramla ut en ny sats is.

”Vem mer?”

”Han med båten på släpet. Ron. Jag berättade vad han kör för bil.”

”Ron Kessler.” Brandon gned sig över munnen. ”Han kommer att tro att det handlar om båten.”

”Och Darrell.”

”Fan, Vee.” Han skrattade, kort, genom näsan. ”Darrell sitter därnere.”

Hon hade vetat det sedan hon såg armen i pickupens sidoruta. Darrell hade ett brett, rosa ansikte som alltid var lite fuktigt vid hårfästet, och det var han som hade burit ut presenningen genom bakdörren. Hon hade sett den röra sig. När han kom in igen tog han en ny öl och ställde sig bredvid henne vid väggen, så nära att hon kände lukten av hund på hans skjorta, och hon fortsatte att le mot inhägnaden till sista slagsmålet. Efteråt kräktes hon på gruset bakom Altiman medan Brandon satt i bilen med motorn igång. Hon hade inte låtit sig tänka på det sedan dess. På dinern hade det kommit ur henne innan hon visste att det var på väg, med hans namn på.

Händerna var kalla. Hon hörde rösten bli mjuk innan hon hade bestämt något. Det var det äldsta hon hade, äldre än Brandon: huvudet lite på sned, axlarna nedsläppta, en kvinna som var trött på att bestämma och skulle bli tacksam mot vem som helst som gjorde det åt henne. Hon hade använt det på honom första kvällen, för två år sedan, när han ännu var en man som betalade och ringde i förväg och hade med sig en flaska av något sött.

”Brandon.”

En sekund fungerade det. Hon såg hans händer stanna på nycklarna och munnen öppnas lite, och hon tänkte: där, han vill fortfarande ur det här mer än han vill något annat. Sedan tittade han bort från henne, mot väggen.

”Låt bli. Kör inte det där med mig. Inte det.”

”Jag gör ingenting.”

”Jo. Det vet du att du gör.” Han reste sig. ”Tror du att jag vill det här? Jag åkte hit före dem. Jag tänkte att jag kanske kunde hitta något. Det var jag som tog med dig dit ut. Kommer jag inte tillbaka med något är det min tur sen.”

”Du kan ju bara sticka.”

”Vart då?” Han tittade på resväskan. ”Vart ska du ta vägen?”

Det hade hon inget svar på.

Han kom ett steg närmare, och hon trodde först att han skulle röra vid hennes ansikte. ”Förlåt. Jag är ledsen att det blev du.”

Hon hörde dem på loftgången, två par kängor, det ena tyngre, och ingen knackade. Brandon öppnade dörren.

Darrell kom in först, och rummet blev fullt. Han luktade cigaretter och förarhytt. Han tittade på Brandon innan han tittade på henne, och Brandon skakade på huvudet en gång. Den andra var en grabb, kanske tjugo, mager, med en mustasch som inte hade vuxit ut ordentligt och en Dodgerskeps som han tog av sig i dörröppningen och satte på igen, som om någon hade lärt honom att ta av den inomhus och han kom på för sent att det här inte räknades.

”Är det hon?”

”Håll käften, Joey.”

Darrell tittade äntligen på henne. Han var rädd, och arg så som rädda män blir, och han visste ännu inte att hans namn stod i en journalists anteckningsblock.

”Ta på dig skorna.”

Hon funderade på att skrika så länge att Darrell såg det, och han tog henne i överarmen på samma ställe som Brandon alltid gjorde. När hon drog sig undan tog Joey hennes andra arm, och Darrells hand kom över hennes mun, stor och fuktig, och tryckte tills huvudet föll bakåt mot hans bröst. En flaska for ner från byrån, och rummet fylldes av doften av hennes parfym.

”Lugnt.” Brandon stod vid sängen med nycklarna. ”Lugnt, hon följer med.”

Medan Joey knäböjde framför henne som en skoexpedit och fick på henne sneakersen sträckte Brandon sig förbi dem till byrån och tog hennes telefon. Han tittade inte på den. Han stoppade den i bakfickan och tittade på väggen, och hon såg honom göra det över kanten på Darrells hand.

De ledde ut henne mellan sig, längs loftgången under de surrande lamporna, förbi receptionen. Mrs. Oduya satt bakom glasrutan med en kör som sjöng på den lilla teven. Hon tittade upp på de fyra som gick förbi, på Vanessa mellan de två männen med sitt lördagsansikte och skosnörena oknutna, och Vanessa tittade tillbaka på henne. Mrs. Oduya mötte hennes blick och höll den. Sedan såg hon ner i disken och vände blad i kvittoboken.

Brandon körde. Joey satt bak med henne, med handen om hennes handled på sätet mellan dem, och Darrells strålkastare hängde i bakrutan hela vägen, aldrig närmare och aldrig längre bort. Ingen satte på radion. Hon räknade ljud, som hon brukade, blinkersen när Brandon bytte fil, elva klick, skarvarna i vägbanan som lät tupp, tupp uppför backen genom passet. På den långa raksträckan efter krönet lyste Brandons telefon upp på mittkonsolen, och han tog den och skrev med tummen i över hundra kilometer i timmen, länge, och lade den med skärmen nedåt, och det räknade hon också, de små knackningarna. Han tittade inte på henne i backspegeln en enda gång. Ljusen från Victorville gled förbi en bit bort till vänster, och efter det kom en tvåfilig väg helt utan belysning och efter en lång stund en avtagsväg ut på grus.

Det var en verkstad, eller hade varit det, en lång byggnad av korrugerad plåt med en rullport som hade rostat fast till hälften öppen och en ensam glödlampa som lyste över en sidodörr. När Brandon stängde av motorn hörde hon hur lite det fanns att höra: motorn som tickade när den svalnade, vinden, och långt bort ett ljud som kunde ha varit en hund eller inte.

Darrell lät pickupens strålkastare vara tända, och i ljuset från dem såg hon graven. Den låg vid sidan av verkstaden där marken var mjukare, en lång grop med jorden i en hög bredvid och en spade som stod rakt upp i högen. Den var inte särskilt djup. Joey såg att hon tittade på den, och han släppte hennes handled och stoppade händerna i fickorna som om han inte ville att någon skulle se dem.

De satte henne på betongtrappan under glödlampan för att vänta. Darrell kollade telefonen och sa att han var tjugo minuter bort, och av tonfallet hörde hon att han inte var Haney. Nattfjärilar kom till lampan, och Darrell tände en cigarett.

Joey tittade hela tiden ut förbi strålkastarna, mot mörkret. Han tog upp en fällkniv med träskaft ur fickan och började rensa under tumnageln med spetsen. ”Jag gav de där hundarna mat i två år.” Han sa det inte till någon särskild. ”Varje dag. Shadow och Duchess och en röd som Curtis aldrig gav något namn. De hittade Duchess vid ladan. Shadow hittade de inte.”

”Curtis säger att hon blev en katt”, sa Darrell. ”Burkhart. Shadow är väl katt nu han också.”

”Dra åt helvete, Darrell.”

Brandon stod en bit ifrån dem med ryggen mot Darrells stänkskärm och ena handen i bakfickan, på hennes telefon, tänkte hon, och han tittade inte på henne eller på graven eller på någonting. Hon hade ungefär tjugo minuter på sig, och hon hade Joey, som hade gett hundarna mat och inte fick vara ledsen för deras skull.

”Var Shadow den svartvita? Med ena örat nedvikt?”

Han tittade på henne, och hon höll rösten lätt. ”Jag såg honom i ladan. Han tittade på alla som om han hade tråkigt.”

”Det är han. Han var en bra hund.” Han fällde ihop kniven och stoppade undan den. ”Folk tror inte att de är bra hundar.”

Hon tog på sig ansiktet hos någon som lyssnar, det lättaste ansikte hon hade, och såg honom luta sig mot det. Han berättade hur Shadow tog maten ur skålen en bit i taget och lade den på betongen innan han åt den, och hon nickade.

”Titta på honom.” Darrell hade kommit fram. ”Två minuter, och hon har fått grabben att lipa om sin vovve. Det är hennes jobb, din jävla idiot. Hon tjallade på Curtis. Hon tjallade på mig.” Han böjde sig ner mot henne. ”Du gav honom mitt namn. Brandon sa det.”

Hon tittade bort mot Brandon och tänkte på telefonen som lyste upp på mittkonsolen på raksträckan, och på knackningarna. Brandon tittade i marken.

Joey slog henne. Det var med öppen hand över sidan av ansiktet, inte särskilt hårt, ett sådant slag som en pojke ger när han ser efter hur det tar sig ut, och det ringde i örat. När hon såg på honom igen hade han det ansikte hon hade väntat på sedan motellet: slutet och rött, ett ansikte som gjorde som det blev tillsagt.

Mannen kom i en mörk sedan, ren trots grusvägen, och släckte strålkastarna innan han steg ur. Han var femtio eller lite till, i struken skjorta och en tunn jacka som hängde tyngre på höger sida, och han tittade på saker i tur och ordning. Han sa inte vad han hette, och de andra sa det inte heller. Joey tog av sig kepsen och lät den vara av.

Mannen tittade på graven först. Sedan tittade han på henne.

”Du är Vanessa. Du gav journalisten namn.” Han tittade på Brandon utan att vrida på huvudet. ”Vilka.”

Brandon svarade. Hon hörde namnen komma ur hans mun i mörkret, i samma ordning, tre namn och sedan Darrell, med den platta, försiktiga rösten hos någon som läser upp en lista på ett myndighetskontor. Vid det andra namnet rörde sig mannens ögon, en gång.

”Varför Darrell?”

Hon tittade på Darrells blöta rosa ansikte. Hon kände lukten av öl från honom där hon satt, och under den, fast det inte kunde finnas där, hunden.

”Okej.” Mannen nickade som om hon hade svarat. ”Din väninna med basebollträt. Var är hon?”

”Jag känner henne inte.”

”Hur fick du kontakt med journalisten?”

”En kille på en bar kände honom. Han sms:ade mig.”

Hon väntade på nästa fråga. Den måste komma nu, och hon tänkte på telefonen i Brandons bakficka, journalistens nummer i den, hans första sms, Brian här. Cholla Diner på Foothill, halv nio? Jag bjuder. Brandons hand hade gått till bakfickan och stannat där, och hans ansikte i strålkastarljuset sa henne ingenting om varför.

Mannen frågade inte. Han hade bestämt sig innan han steg ur bilen, det såg hon nu, och inget hon kunde säga skulle ändra vad gropen vid verkstaden var till för. Han tittade på klockan.

”Okej. Varsågoda. Jag sitter i bilen.” Han gick tillbaka till sedanen och satt i mörkret med motorn igång.

De gjorde det på marken framför verkstaden, i strålkastarljuset, så att de kunde se.

Darrell drog ner henne från trappan i håret, och hon föll på händer och knän på betongen. Den första sparken träffade henne i sidan under revbenen och lyfte henne från marken. Hon hade inte vetat att ett sådant ljud kunde komma ur henne. Joey sparkade från andra sidan eftersom Darrell såg på. Hans sparkar var vilda och träffade höften och låret och sedan magen, och hon vek sig dubbel runt dem. Darrell ställde sig på ena handleden och lutade sig på den tills något gav efter.

Hon räknade. Det hade hon alltid gjort. Hon räknade sparkarna och tappade räkningen vid elva och började om. Hon räknade dunsen när en känga gick in och grymtandet som Darrell gav ifrån sig i slutet av varje spark, som en man som lyfter en låda, och Joeys andning, hög och snabb, och sina egna andetag som kom ut i stycken som inte var ord. Munnen fylldes av något varmt som smakade metall, och när hon spottade följde en tand med och låg på betongen i ljuset, mycket vit, och hon tittade på den på nära håll och tänkte: den är min, det är en av mina.

De stannade för att hämta andan och började igen. Nu var de trötta, och det var värre, för nu ville de bara bli klara. Brandon stod vid stänkskärmen på sin bil, och när hennes huvud var vänt åt det hållet kunde hon se hans bra skor, som inte rörde sig.

Efter ett tag kunde hon inte längre säga var det gjorde ont, för det var överallt och sedan ingenstans särskilt, ett stort, platt dån som från motorvägen. Hon hörde mormors röst säga hennes namn i kyrkan, hela namnet, Vanessa María, som hon bara sa det i mässan. Hon hörde kören på Mrs. Oduyas teve. Alldeles nära såg hon kanten av graven från sidan, ett streck av jord mot mörkret, och spaden som stack upp ur högen.

Hon försökte krypa. Hon fick in en armbåge under sig och sköt ifrån och kom femton centimeter närmare mörkret.

”Vart ska du”, sa Darrell och drog upp spaden ur jorden.

Hon tänkte på tårtan. Hon tänkte att Linda förmodligen

Det luktade regn.

Det luktade vår efter regn, blöt jord och nytt gräs som kom upp ur den, och doften fanns runt henne överallt, över dammet och oljan och blodet, och den hörde inte hemma där. Inget regn hade fallit. Marken under kinden var torr, och himlen var klar och full av stjärnor.

Hon låg stilla. Hon hörde allt: Darrell som andades bakom henne med spaden i händerna, Joey ett steg längre bort, sedanen som gick på tomgång i mörkret. Och hon kunde se dem, alla fyra, utan att öppna ögonen. Hon hade alltid kunnat se vad en man ville och vad han var rädd för efter några sekunder. Nu kom det utan sekunderna.

Darrell var rädd för mörkret bortom strålkastarna, och för mannen i sedanen, och för sitt eget namn i ett anteckningsblock. Joey ville att någon skulle säga att han hade gjort rätt, och han skulle snart kräkas och ville inte att någon skulle se det. Mannen i bilen ville komma hem ren. Och Brandon.

Brandon vid sin bil var rädd och skämdes, och under det, under allt, låg det han hade känt för henne i två år utan att säga det, vad det nu var, förvarat på samma ställe där han förvarade sin mammas kedja. Hon hittade det som man hittar strömbrytaren i ett rum man känner. Hon lutade sig mot det.

Brandon rörde sig.

Hon hörde honom lämna stänkskärmen och springa över betongen, och han kastade sig mot Darrell från sidan med hela kroppen innan spaden hann upp igen. De gick i marken tillsammans. Brandon var uppe först och ställde sig mellan dem och henne med armarna utsträckta och skrek åt dem att sluta, sluta, sluta, med en röst som steg och sprack.

”Vad håller du på med?” Darrell stod på ett knä och höll sig om axeln. ”Brandon, vad i helvete håller du på med?”

Dörren till sedanen öppnades. Hon reste sig medan de tittade på varandra. Det tog lång tid. Kroppen gjorde ont på samma ställen som förut, men den rörde sig annorlunda, som om den bars. Hon stod i strålkastarljuset med tröjan sönderriven och blod nerför hakan och ena armen hängande, och alla vände sig om och tittade på henne.

”Sluta”, sa hon.

Hon sa det tyst, och vinden tycktes stanna för att höra. Rösten kom ut lägre än hennes egen och mycket klar, och den nästan sjöng, som mormors röst i kyrkan när hon bara talade med prästen, och de fyra männen stod i den och rörde sig inte.

Sedan tog hon sig an dem, en i taget, i den ordning hon ville.

Hon tog Darrells rädsla och vred den lite, så att den pekade mot mannen som stod närmast honom, och det var Joey. För Darrell var Joey med sitt smala ansikte och sin lilla mustasch det där bortom strålkastarna, katten, kvinnan med basebollträt, allt som Curtis hade sett. Darrell reste sig från knät med spaden. Hon gick till Joey och hittade stället där han ville att någon skulle säga att han var en man, och stället under det där Darrell hade kallat honom jävla idiot inför henne, och hon tryckte. Joey fällde upp kniven.

Mannen från sedanen hade handen innanför jackan och gick mot dem medan han såg från den ene till den andre och bestämde sig. Han var enkel, gjord av en enda sak, och den saken var att någon här skulle kosta honom. Hon visade honom vem: en man som tvekade med en kniv i handen. Hon satte sig på betongtrappan under glödlampan, med nattfjärilarna runt den, och lade den friska handen i knät.

Joey gick på Darrell. Han var snabb och dum. Han kom innanför spadens sving och stack den lilla kniven i Darrells sida, under armen, två gånger, tre. Ett skott small. Det var mycket högre än hon hade trott, här ute där ingenting fanns som kunde stoppa ljudet, och Joey satte sig på marken som om någon hade dragit undan en stol under honom. Han såg på mannen från sedanen medan munnen arbetade. Till sist lade han sig på sidan i gruset och drog upp knäna, och kepsen rullade av.

”Bra”, sa hon, och hon menade det, och hon visste inte vem hon sa det till.

Darrell var ännu på benen, med armen hårt tryckt mot sidan och blod som rann ut mellan fingrarna, svart i strålkastarljuset. Han tittade på mannen med pistolen, och hon bestämde vad han såg. Han såg det som hade väntat där ute i mörkret hela natten, nu alldeles framför honom i struken skjorta, och han gick på det med spaden. Mannen sköt honom i bröstet. Darrell fortsatte framåt, för han var för stor för att stanna på en gång, och spaden kom runt med bladet plant och träffade mannen i sidan av huvudet med ett ljud som när en stekpanna tappas i golvet. De föll tillsammans vid kanten av graven.

Darrell kom inte upp. Det gjorde mannen, en bit, på knä med ena sidan av ansiktet öppen och pistolen fortfarande i handen, och han vände den mot den enda andra som stod upp.

Brandon stod med armarna längs sidorna och tog stora, skakande andetag. Hon vände sig mot honom och gav honom det sista, och det sista var hon själv: kvinnan på trappan med ena armen hängande och ansiktet sönderslaget, det han hade stått bredvid hela kvällen utan att skydda, och mannen på knä riktade en pistol mot det.

Brandon sparkade på pistolen. Den flög iväg ut i mörkret, och mannen sträckte sig efter den, och Brandon tog upp spaden.

Hon tittade inte på allt, bara på nattfjärilarna. Hon hörde spaden gå upp och komma ner, och mannen ge ifrån sig ett ljud utan ord, och spaden igen, och Brandon som lät likadant varje gång, som en man som gråter och har glömt hur man gör. Ljudet blev svagare, och sedan slutade det. Brandon stod kvar länge. Han släppte spaden i graven. Hon hörde den slå i botten.

Vinden kom tillbaka. Pickupens strålkastare lyste fortfarande, nu på ingenting, en fläck grus och verkstadens vägg och de tre som låg där de hade blivit liggande. Joeys keps låg upp och ner bredvid hans hand. Sedanen stod med motorn igång och dörren öppen, och ingen satt i den.

Hon satt på trappan. Handleden var bruten, trodde hon, och revbenen på höger sida, och munnen var trasig där tanden hade suttit, men smärtan fanns någonstans under henne, som vatten under en båt, och hon satt ovanpå den. Doften av regn gick inte bort. Hon tyckte hela tiden att hon hade hört, alldeles innan, långt bort, vågor som slog in mot en strand om natten, och en gång såg hon ett rum fullt av människor som dansade där ingen tittade, inte en enda, och det var det finaste hon någonsin hade sett. Sedan var det borta. Hon tänkte att det var chocken. Folk som var i chock såg saker. Hon visste vad hon hade gjort och kunde ha räknat upp det för vem som helst, ett, två, tre, i ordning, som hon räknade allt.

Brandon vände sig om. Han såg på henne över betongen och kropparna med vått ansikte och hängande händer, och munnen öppnades och stängdes.

”Vee”, sa han.

Hon reste sig.

Hon gick förbi honom, förbi Darrell och mannen vid kanten av graven, förbi den öppna gropen med spaden längst ner, till den silverfärgade Altiman med bucklan i bakdörren. Hon öppnade passagerardörren och satte sig. Taklampan tändes och visade bilens insida, muggarna i hållarna, en parkeringslapp från någonstans i Ontario på instrumentbrädan, en doftgran som inte luktade någonting längre.

Efter en stund kom Brandon. Han gick runt bilens front genom strålkastarljuset och satte sig på sin sida med händerna på ratten. Han startade bilen utan att fråga henne vart. Radion gick igång mitt i en låt om någons pickup, och ingen av dem sträckte sig fram för att stänga av den. Bältesvarningen började pipa eftersom hon inte hade spänt fast sig, och den pep hela vägen ut till asfaltvägen.